Charles de Gaulle och hans vänner

Toulon är franska flottans hemvist. Här har bland annat Frankrikes flaggskepp Hangarfartyget Charles de Gaulle hemmahamn. Innan vi lämnade Toulon passade vi på att besöka marinmuséet. Tyvärr var det mesta på franska men vi såg i alla fall bland annat en jättefin modell av ett gammalt 74-kanoners segelfartyg med tillhörande interaktivt dataprogram (på engelska!) som i detalj beskrev dåtidens förhållanden på de stora segelfartygen, hur man levde, vad man åt och vilka som som ingick i besättningen. Ett fartyg i den här klassen hade en besättning på 750 man och tog flera veckor att lasta före avfärd.

På muséet fanns självklart också en modell av Charles de Gaulle. För övrigt har vi kommit fram till att denna Charles de Gaulle måste ha varit någon väldigt viktig person, med tanke på att han har stora fartyg, jätteflygplatser och en massa kända gator uppkallade efter sig. Vi var tvugna att kolla upp lite vem denna De Gaulle var. Här kan man läsa mer om honom: http://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_de_Gaulle

Efter besöket på muséet begav vi oss västerut mot Marseille och efter bara lite felåkningar hittade vi till hotellet, som ligger i princip mitt i stan. Bilen fick ännu en gång åka hiss ner i garaget (Yeay!) och vi begav oss ut för att upptäcka stan.

Det blev först en tur till Marseilles bästa (?) delikatessaffär "G Bataille". Allt såg oemotståndligt gott ut, fast Annika tyckte nog allt att hönsen som hade klor och huvuden kvar var lite äckliga.

Därefter tog vi tunnelbanan till Vieux Port, den gamla hamnen och promenerade runt bland i Marseilles äldsta stadsdel, "Le Panier". Här finns en snitslad bana med en röd linje marken som man kan följa och informationsskyltar vid monument och sevärdheter. Vi gick bland annat förbi något som såg ut som något sorts stadshus där det var algeriskt bröllop med trummor och massor med fina kläder och ett brudpar som åkte iväg i en vit Hummer limousin. Alla bröllopsgästernas bilar som stod i närheten hade fått fina rosa rosetter på sig.

För övrigt kan vi berätta att vi hittills känt oss väldigt välkomna överallt. Både i Verona och hittills i Provence har det flaggats med svenska flaggor... eller ja, det ser i alla fall ut som svenska flaggor som har prytt fasader, gatskyltar och taxibilar. I början trodde vi självklart att det var för vår skull ;o), eller möjligtvis för något mer officiellt svenskt besök, men vi började efter ett tag misstänka att det helt enkelt var någon sorts lokal stads/regionsflagga. Idag här i Marseille har detta plötsligt ändrats och istället har det börjat flaggas med finska flaggor istället...

Read more...

[Too-lohn]

Dagen började med en trevlig frukost ute i Villa de Lorgues trädgård. Claudie som äger stället dukade fram en massa gott och vi njöt länge av frukosten medan vi pratade med några andra av gästerna.

Målet för dagen var att ta sig ner mot kusten och Toulon. Vägen dit kantades av vingårder och vi passade på att svänga förbi Domaine de l'Estello (http://www.lestello.com/). Där liksom i övriga Provence var vinskörden i full gång och vin-skördetröskan jobbade på för fullt.

Domaine de l'Estello har cirka 21 Hektar vinodlingar och producerar ca 70'000 flaskor per år. De gör rött, vitt och rosévin. När vi förklarade att vi inte kunde så mycket om vin såg de väldigt förvånade och frågande ut...

Efter bara ett par felaktiga svängar i Toulon råkade vi av misstag hamna rakt in i ett parkeringshus, som till vår lycka visade sig ligga granne med vårt hotell. Eftermiddagen har vi spenderat med att gå runt lite på stan och nere i hamnen. Liksom i Cannes finns här ett par riktigt groteskt stora båtar. Kvarten runt Hotellet ser precis ut som i Lady och Lufsen, med tvätten som hänger på tork utanför fönstren. Vi kan meddela att vi också har hittat en borttappad finlandsfärja. Den finns att återfå mot beskrivning i Tolouns hamn. Vårt hotell ligger mitt i stan, ett par kvarter från standpromenaden i hamnen och granne med det stora köpcentret Mayol. Provence är rosévinets hemland. Det kunde man bland annat se i Mayols jättestora mataffär, där en enda lång hylla tillägnats bara roséviner. Jag trodde nog inte att det fanns så många sorters roséviner...

I köpcentret hittade Annika även en jättestor nalle som sa att den hemskt gärna ville följa med oss hem. Jonatan var dock väldigt hård och sa bestämt ifrån att det fick den inte. Den blev väldigt ledsen och får nu istället spendera natten i mörkret inne i köpcentret. Stackars nallen.

Read more...

...och vägen svängde!

Efter frukost begav vi oss några mil in landet (=uppför bergen) och mot Grasse. Grasse är parfymens hemstad och här finns det hela 14 olika parfymtillverkare. Vi passade på att besöka en av dem, Fragonard (http://www.fragonard.fr/). Där gick vi på en guidad visning i deras tillverkningslokaler, fick de olika momenten i parfymtillverkningen beskrivna för oss och lärde oss om de olika parfymsorter som finns. Den guidade turen slutade i den obligatoriska shoppen.

Efter det begav vi oss längre upp i bergen till Saint Cezaire för att besöka några fantastiska grottor. Grottorna var fina, men vi fick upplevde en del språkproblem när vi skulle besätta lunch. Jonatans mat visade sig inte vara riktigt det vi trodde. Jonatans lunch var tyvärr allt annat än ätlig. Vi vet ännu inte vad det var för mat, tror att det hette "Ondoilette", men vi misstänker starkt någon sorts inälvsmat.

Efter grottbesöket stälde vi in GPS:en på snabbaste vägen till den lilla byn Lorgues. Det visade sig efter tag att den vägen GPS:en trodde var snabbast besod av Europas kurvigase och brantaste väg, upp och ner för bergsluttningarna. Till slut kom vi i alla fall fram till Lorgues och ett fantastisk Bed & Breakfast som heter "Villa de Lorgues" (http://www.villadelorgues.com/). Denna gulliga lilla stad och detta mysiga Bed & Breakfast kan varmt rekommenderas!

Dagen avslutades med en riktigt god middag på en av stadens restauranger.

Read more...

En betraktelse av samtiden

Idag vaknade vi i en trevlig lägenhet i albenga. Utsikten var mycket bättre i dagsljus, det som såg ut som en val på natten visade sig vara en ö. Efter god frukost och en promenad på stranden gav vi oss av utan min toblerone som låg kvar i kylen. :-/. Vi skulle till Monaco och kolla läget. Bilen betedde sig föredömligt och vi kom fram till Monaco. Backarna Var rejält branta och kurviga att ta sig nerför.

Tyvärr visade Monaco sig vara omöjligt att parkera i. Vi fick även sitta i lite bilkö inne på en smågata. Efter någon timme utan parkeringsplats gjorde vi som militären och gav inte upp men gjorde helt om och fortsatte framåt mot Cannes. Svettiga hungriga och lite trötta lyckades vi köra raka vägen till hotellet mitt i stan som det gick att stanna precis utanför. Vi fick sedan parkeringsplats i deras garage och golfen fick åka hiss ner i garaget, det gillade den.

Vi strosade resten av dagen runt i cannes och fick god mat i oss. Annika klarade av lite shopping också. Cannes är över förväntan. Fina ljus och lagom varmt med god mat och trevliga människor.

ps. Jonatan har komponerat detta inlägg och önskat den fantasifulla titeln //Annika

Read more...

On the road again

Vårt av försäkringsbolaget tilldelade hotell visade sig faktiskt vara över förväntan. Sägarna var helt och okej och likaså frukosten. På väg ner till frukosten mötte mycket "välklädd" kille i 25-30 årsåldern. Dvs inte välklädd i form av kostym, utan med skottsäker väst och automatvapen modell större. Väl nere i frukostmatsalen hittade vi ett tiotal till välklädda "unga gossar". Just som vi slagit oss ner kom en av dem bärandes på ammunitionslådan och ställde ner den på bordet. Det visade sig att vi delat hotell med första bridagaden av den italienska säkerhetspolisens Carabinieris mobila enhet. Förmodligen har vi alltså just spenderat den säkraste natten vi någonsin kommer att ha i hela våra liv...

Eftersom försäkringsbolagsgubben kört ut oss i "vildmarken" utanför Verona var det efter frukost dags att ta itu med uppgiften att ta oss tillbaka till stan. Vi tyckte att buss kändes som ett bra alternativ och lyckades hitta en busshållsplats där det eventuellt skulle gå en buss någon gång in mot Verona. Italienska busstidtabeller är inte särskilt lättlästa och definitivt inte specielt logiska. Till vår stora lycka kom det dock en buss inom 10 minuter som det faktiskt stod Verona på. Efter att ha gjort oss till ovän med en ovanligt sur busschafför genom att vi dels inte förstod italienska och dels genom att inte betala med jämna pengar kom vi i alla fall iväg.

Efter lite sight-seeing i Veronas förorter plingade vi och tog oss av bussen. Det visade sig dock att vi klev av LITE för tidigt och fick släpa våra tunga väskor genom halva stan till stationen dör vi skulle låsa in dem. Efter att ha lämnat in väskorna till en ännu surare gubbe på stationen begav vi oss av åter i rikting mot Veronas centrum (Fråga: Varför har man en 1 meter hög disk vid en baggageinlämning som väskorna måste baxas över...?)

På väg in till stan passade vi på att ringa till bilverkstan och höra hur det gått med bilen. Föga förvånande hade de inte ännu börjat titta på den. De bad oss istället på bästa italienska manér att återkomma om 2 timmar.

Under vår påtvingade sight-seeing dag i Verona såg vi stadens två huvudattraktioner: Den gamla romerska arenan och Julias balkong. Eller i alla fall det som hävdas vara Julias balkong. Oavsett om det är sant eller inte så var det vi och tusentals andra turister som tittade upp mot balkongen, brände av ett par fotoblixtar innan vi begav oss vidare.

För oss ledde den vidare färden till en restaurang och itaiensk pizza för att försöka lugna den något irriterade stämningen som för tillfället rådde. Efter lite mat ännu ett samtal till bilverkstaden (med beskedet "ring om två timmar...") beslutade vi oss för att vi skulle ta oss till bilverkstaden och sätta oss där tills de tittade på vår bil. Vi begav oss således tillbaka mot centralstationen och hämtade våra väskor. Vi började inse att vi inte skulle hinna till vprt förbokade hotell och ringde och avbokade detta. Eftersom vi inte hade en aning om vilken buss som skulle kunna tänka ta oss i rätt riktning och inte hade lust att bli utskjutsade till någon förort av någon taxichaffis tog vi saken i egna händer (fötter) och började traska i riktning mot verkstaden. På väg ut ringde faktiskt verkstan och att de tittat på bilen och kommit fram till att den var trasig och behövde lagas. De visste inte vad det skulle kosta

och höll på att undersöka på reservdelarna överhuvudtaget fanns i Italien. I bästa fall skulle det ta 3 dagar(!) och de skulle återkomma med pris i morgonbitti. Tre dagar till i Verona var inte precis vad vi kände för, så vi föreslog en provisorisk lösning, ringde en bilmek vi känner hemma och frågade vad han tyckte att man skulle göra. När han på sin brutna svenska förstod att vi befann oss i Italien och inte kunde bärha bilen till honom, röstade han på den provisoriska lösningen och sa att han lätt skulle kunna fixa det åt oss när vi kom hem.

När vi 10 minuter senare kom till verkstan gjorde de som vi ville, vi betalade dem €90 för beväret och vi var därifrån på mindre än 10 minuter. Tänk om de kunnat göra detta ett och ett halvt dygn tidigare!

Den trycka semesterstämningen släppte genast och vi körde ut på världens finaste motorvägssystem. Nya fina och breda tullbelaga motorvägar. På väg sydväst mot medelhavskusten. På vägen lyckades vi luska reda på ett hotell några mil från franskagränsen. De sista 20 milen ner mot kusten slingrade sig mellan bergen och in och ut i hundratals tunlar. Skulle tro att det i dagsljus måste vara en av välrden vackraste motorvägar. Efter en 20 mils kontant nedförsbacke kom vi fram till Albenga och Residence Solo. Santa Monica Bay, släng dig i väggen. För alla som har sätt någon form av amerikans såpa som utspelar sig i Kalifornien kan nog tänka sig precis hur det ser ut. Vi sitter just nu på balkongen, lyssnar på vpgorna och och tittar ut över medelhavet som befinner sig 50 meter bort. Är det inte härligt med semester så säg :)

Read more...

En konstig semester

Efter en god natts sömn i DB Autozugs sovkupé vaknade vi mitt i österrikiska alperna och till något av det vackraste som måste finnas i naturväg. Höga bergssluttningar, djupa trädbeväxta dalar och slingrande vägar och fantasifulla broar över de djupa klyftorna.

Strax efter att vi passerat italienska gränsen vi Brenner/Brennero fick vi vår frukost serverad. Snyggare frukostutsikt än den som passerade utanför vårt kupéfönster får man leta efter.

Vid elvatiden anlände vi till stationen i Verona och det var dags att lasta av bilarna från tåget. Allt gick alldeles utmärkt förutom att vår handbroms hade fastnat. Och för alla som någonsin försökt köra en bil med handbromsen i, vet mycket väl att det inte är någon höjdare...

Efter ett antal samtal fram och tillbaka till vårt försäkringsbolag lyckades vi till slut få tag i en bärgare som drog oss till närmaste verkstad. Självklart hade verkstaden inte tid att ta hand om vår bil under dagen, så det var bara till att snällt lämna den där, lasta ur alla väskor och påbörja arbetet med att återigen få tag i försäkringsbolaget och få dem att fixa boende åt oss för natten. Nu är det nog så att i princip alla andra europeiska länder bör detta gå att lösa relativt problemfritt. Men, nu råkar vi befinna oss i Italien, och som vårt försäkringsbolag mycket vänligt uttryckte det, så i Italien kan det nog tyvärr ta tid. Ca 4 timmar och 10 telefonsamtal senare verkade det dock faktiskt som att försäkringsbolagets italienska motsvarighet skaffat fram ett hotellrum till oss. De skulle till och med komma och plocka upp oss och köra oss till hotellet. De skulle komma om 10 minuter. En timme senare dök de upp. Eller rättare sagt en gubbe som körde som en biltjuv och vars engelska ordföråt bestod av ca 3 ord.

I vår enfald hade vi trott, att när vi blev meddelade att de nu fått tag i ett hotellrum åt oss, så skulle det faktiskt finnas ett. Men, det visade sig att vår biltur gick ut på att köra runt till olika hotell (det ena värre än det andra) för att hitta ett som hade lediga rum.

Slut slut kom vi till ett hotell som i alla från utsidan såg riktigt bra ut. Dock med den lilla nackdelen att vi nu inte längre befann oss i Verona utan i någon närliggande diffus by. Hotellet hade till vår stora lycka lediga rum, vår "taxichaufför" dumpde oss och begav sig hemmåt. Vi fick ett rikigt trevligt rum och hotellet råkade ligga granne med en helt fantastisk italiensk fiskrestaurang.

En dusch och en lång och god middag senare känner vi oss faktiskt som människor igen och uppgivenheten börjar ge vika.

Vi hoppas nu på att bilen ska gå att fixa under morgondagen och att vi ska komma iväg mot Frankrike till slut i alla fall. Verona är väl en helt okej stad, trots det något dåliga första intrycket... men det kan ju bli lite tråkigt att spendera hela semestern här. Bilen tycker för lvrigt att det är en konstig bilsemester det här. Först fick den åka jättelångt på ett biltåg. Sen fick detn åka lite kortare på bärgningsbilens flak. Den undrar när det är dags att den ska få åka lite för egen maskin :)

Read more...

Resan börjar

Dagen började med en något hastig färd mot färjeterminalen i Helsingborg där M/S Hamlet tog oss över sundet till Helsingör.

20 minuter senare fortsatte färden söderut på den danska sidan i strålande solsken. Efter lite överväganden om risken för att precis missa en färja i Rödby, beslutade vi oss för att ta oss ner mot Tyskland genom att ta vägen över Stora Bält och Fyn istället. För Annika som har lite av en "bro-fettishism" så visade sig detta vara ett lyckodrag. Lyrisk över den vackra stora bältbron förbrukades nog halva lagringsutrymmet på kamerans minneskort.

Ett par timmar och 3 kisspauser senare gick den lagstadgade hastigheten på motorvägen ner till 50 km/h och vips så var vi i Tyskland, utan minsta tillstymmelse till gränskontroll.

Strax söder om tyska gränsen stannade vi till vi ett köpcenter för att proviantera och få tag på lite lunch. Mataffären ifråga (som för övrigt var en typisk "gränsaffär") hade dock inte så mycket mer att erbjuda än billig sprit, tonvis med godis och colaburkar i 78-pack. Vi som hade hoppats på att prooviantera bland annat lite middag att ha på tåget gick bet.

Motorvägen vidare söderut mot Hamburg flöt på bra i klassisk autobahnfart. Dvs det flöt på bra tills det tog totalt tvärstopp. Efter att hjälpligt ha försökt tyda den tyska trafikrapporten insåg vi att det enda alternativet var att försöka ta oss runt det hela. Snabbt och lustigt kastade vi oss av på första bästa avfart och försökte navigera genom en stad, vars detaljrikedom bestod av en 10-öringsstor fläck på vår europakarta. Men nöden har intgen lag, och att sitta fast stillastående på motorvägen 10 mil från tågstationen i Hamburg-Altona kändes inte riktigt okej...

Vi lyckades trots allt mot alla odds och med hjälp av lika delar tur och skicklighet att följa efter den strida strömmen av bilar genom staden, för att sedan kunna ta oss upp igen på motorvägen söder om olyckan

Väl uppe på motorvägen lugnade vi åter igen ner oss, pulsen återgick till det normala och stressnivån skönk markant. Färden fortsatte därefter i normal takt ner mot Hamburg. Några avfarter, dvs ca 11 km före vårt mål i Hamburg-Altona tog det återigen tvärstopp. Och den här gången var det verkligen tvärstopp. Med 20 minuter kvar till inchekning vid tågstationen chansade vi återigen och vek av från motorvägen, hittade till vår stora lycka en vägskylt som pekade mot "Altona". 5 minuter senare checkade vi in bilen på DB Autozug stationen vid Hamburg-Altona. Bilen skulle nu få åka ut på äventyr! Det var dags att köra på det s.k. biltåget som skulle ta både oss och bilen till Verona i Italien.

Read more...