100 mil till

Vi begav oss från Karlsruhe strax efter klockan 8 på morgonen med siktet inställt på Lund. GPS:en visade 999 km, nästan uteslutande på Autobahn.

Efter att att nu ha kört ganska betydande sträckor på både franska och tyska motorvägar, kan vi passa på att peka på några av de skillnader och likheter vi observerat.

För det första kan vi meddela att den franska bilparken består av framförallt småbilar, där vår Golf faktiskt känner sig som en ganska stor bil. Så gott som alla franska bilar har en betydande mängd bucklor och repor, utan att det verkar bekymra deras ägare det minsta. Det finns visserligen en och annan liten peugeot med ett antal år på nacken, men de allra flesta bilar ser ut att vara relativt nya, trots sina många bucklor.

Maxhastigheten på de franska motorvägarna är 130 hm/h, en hastighet som de flesta faktiskt håller, och ganska många ligger under. Detta skulle ju i och för sig kunna bero på att de ju faktiskt kör relativt små bilar, som i likhet med vår Golf protesterar ganska högljutt och låter missnöjd när man varvar motorn förmycket. I städerna däremot (och även på små landsvägar med alldeles för hög hastighetsbegränsning), kör fransmännen som tokar, speciellt på sina många vespor och motorcyklar.

För övrigt verkar de franska bilskolorna lära ut att man på motorvägar ska blinka hela tiden under en omkörning och inte bara när själva filbytet sker. Detta är väldigt frustrerande speciellt på 3-filiga motorvägar, där lastbilar ligger i mittkörfältet under flera minuter och blinkar vänster medan de segar sig förbi en kollega som kör ca 2 km/h långsammare än de själva.

Även på de tyska motorvägarna är maxhastigheten 130 km/h. Som vi har förstått det, är dock detta en rekommenderad maxhastighet, om inte annat anges. Detta är i praktiken snarare en minsta rekommenderad hastighet. Kör man långsammare blir det snarare farligt, med ett farliga inbromsningar och filbyten till följd. Det är en rätt egendomlig känsla att ligga i nästan 140 km/h och bli omkörd av en Ferrari eller Porsche i minst 200 knyck... Tyskarna är dock väldigt duktiga på att blinka vid filbyten och tur är väl det.

Den tyska bilparken har en betydligt större genomsnittsstorlek än den franska, även om det även här finns en stor mängd småbilar. Det konstiga är att också dessa småbilar även de tutar iväg så fort på motorvägarna. Man tänker sig att de borde köra slut på sina motorer på bara ett par år. De tyska bilarna är nya och blänkande med få repor och bucklor. Det finns många väldigt fina bilar. Men de kör som sagt VÄLDIGT fort. På landsvägar och i städerna liknar gatubilden mer vår svenska, med bredare gator än de franska.

Vindsnurrorna längs med vägen snurrade som att de blivit ombyggda till jetmotorer och strax före klockan 17 åkte vi färjan från Puttgarden till Rödby. Den starka blåsten som vi känt av under vägen hade inte direkt mojnat och det blåste ordentligt. Vår plan var att äta middag på färjan så vi beväpnade oss med varsitt åksjuketuggummi och begav oss till restaurangen. Trots medicineringen var blåsten och vågorna påtagliga.

Danmark hälsade oss välkomna med hällregn och vi fick för första gången under hela resan användning för våra nyinköpta vindrutetorkare. Norden välkomnade oss helt enkelt med dess omisskänliga höstväder: Regn och storm!

Även färden över Öresundsbron blev ganska så blåsig, men kraftig sidvind, reducerad hastighetsbegränsning och båda händerna på ratten!

Efter att ha hämtat upp nycklarna till Klaras lägenhet var det skönt att komma fram och vi har sovit jättegott. Fast det känns lite konstigt att hälsa på Klara när hon själv inte är hemma :(