Vatten, choklad och vin

Vi passade på att bege oss från Marseille mitt emellan morgon- och lunchrusningen och begav oss norrut mot Fontaine-de-Vaucluse. I den lilla och ganska så tursitifierade byn Fontaine-de-Vaucluse finns Sourgeflodens källa vid botten av en 230 meter hög klippa. Själva källan ser ut som en förrädiskt lugn och cirkelformad "pool", vilket den egentligen inte är.

Sommartid är det dock en tillsynes ganska fridfull källa, och vattnet letar sig, genom underjordiska gångar, ut mellan klippblocken en bit bort. Vid häftiga regnoväder och under snösmältningen stiger dock vattnet i "poolen" och då forsar det ut 90-200 kubikmeter vatten per sekund, vilket gör den till en av de större källorna i världen och den största i Frankrike. Allt regn och smältvatten från ett 1100 kvadratkilometer stort område samlas upp i underjordiska vattensystem för att forsa ut just här.

Det har gjorts åtskilliga misslyckade försök (av bland andra Jacques Yves Cousteau) att försöka dyka ner för att hitta källans botten. Så sent som 1985 lyckades man till slut med hjälp av en miniubåt nå en sandbädd på 308 meters djup, men den verkliga källan tros finnas ännu djupare.

Efter lunch begav vi oss mot byn Châteauneuf-du-Pape. På vägen stannade vi till vid Chocolaterie Bernard Castelein strax utanför Châteauneuf-du-Pape (http://www.chocolat-castelain.com/). I en oansenlig lagerlokal möttes vi av ett himmelrike av chokladpraliner och och annat smaskens. De var väldigt trevliga och pratade bra engelska. De gav även guidade turer av sin tillverkning varje dag kl 15, men tyvärr skulle dagens tur vara på franska. De erbjöd oss dock att titta på introduktionsfilmen, vilken fanns i en engelsk version, före den franska turen började. Vi hoppade över den guidade turen och provianterade i butiken istället. Synd bara att det är så varmt här att det inte är någon mening med att shoppa på sig alltför stora chokladlager...

Därefter åkte vi vidare ett par kilometer in till själva byn Châteauneuf-du-Pape. Byns namn är även namnet på ett välkänt vindistrikt i södra Rhônedalen. Odlingsmarkeerna i distriktet är väldigt speciella och de använder inte samma tillverkningsteknik som i de flesta andra distrikt, vilket ger dessa viner deras speciella karaktär.

Vi stannade till vid en vingård som heter Domaine de Beaurenard (http://www.beaurenard.fr/). Det var en väldigt trevlig vingård och vi fick gå runt och titta på tillverkningen och vinkällaren med en självguide på engelska. Det var mycket intressant och roligt att de släppte in sina gäster alldeles på egen hand bland jäsningscisterner, mosningsmaskiner och ekfat. Just idag höll de på att göra rent cisternerna och rensa de nyskördade druvorna.

Liksom för parfymtillverkningen i Grasse, tyckte Annika att vintillverkningen hade väldigt stora likheter med läkemedelstillverkningen.

Efter den självguidade turen blev det lite vinprovning och someliern berättade om gårdens olika viner. Annika måste nog erkänna att Domaine de Beaurenards vita Châteauneuf-du-Pape vin var det godaste vin hon druckit. Hon måste nog också erkänna att det också fick följa med hem och att det var det dyraste vin hon någonsin köpt.

I "granngården" fanns ett väldigt fint vinmuseum, med vinets historia, tillverkningstekniker mm. Det var mycket intressant och det fanns till och med engelska översättningar. Här fick vi bland annat lära oss om de olika farsoter som drabbat det franska vinbeståndet genom åren och hur man kom till rätta med det genom att plantera kaliforniska vinrankor, på vilka man ympade på de "bättre" franska druvsorterna.