100 mil till

Vi begav oss från Karlsruhe strax efter klockan 8 på morgonen med siktet inställt på Lund. GPS:en visade 999 km, nästan uteslutande på Autobahn.

Efter att att nu ha kört ganska betydande sträckor på både franska och tyska motorvägar, kan vi passa på att peka på några av de skillnader och likheter vi observerat.

För det första kan vi meddela att den franska bilparken består av framförallt småbilar, där vår Golf faktiskt känner sig som en ganska stor bil. Så gott som alla franska bilar har en betydande mängd bucklor och repor, utan att det verkar bekymra deras ägare det minsta. Det finns visserligen en och annan liten peugeot med ett antal år på nacken, men de allra flesta bilar ser ut att vara relativt nya, trots sina många bucklor.

Maxhastigheten på de franska motorvägarna är 130 hm/h, en hastighet som de flesta faktiskt håller, och ganska många ligger under. Detta skulle ju i och för sig kunna bero på att de ju faktiskt kör relativt små bilar, som i likhet med vår Golf protesterar ganska högljutt och låter missnöjd när man varvar motorn förmycket. I städerna däremot (och även på små landsvägar med alldeles för hög hastighetsbegränsning), kör fransmännen som tokar, speciellt på sina många vespor och motorcyklar.

För övrigt verkar de franska bilskolorna lära ut att man på motorvägar ska blinka hela tiden under en omkörning och inte bara när själva filbytet sker. Detta är väldigt frustrerande speciellt på 3-filiga motorvägar, där lastbilar ligger i mittkörfältet under flera minuter och blinkar vänster medan de segar sig förbi en kollega som kör ca 2 km/h långsammare än de själva.

Även på de tyska motorvägarna är maxhastigheten 130 km/h. Som vi har förstått det, är dock detta en rekommenderad maxhastighet, om inte annat anges. Detta är i praktiken snarare en minsta rekommenderad hastighet. Kör man långsammare blir det snarare farligt, med ett farliga inbromsningar och filbyten till följd. Det är en rätt egendomlig känsla att ligga i nästan 140 km/h och bli omkörd av en Ferrari eller Porsche i minst 200 knyck... Tyskarna är dock väldigt duktiga på att blinka vid filbyten och tur är väl det.

Den tyska bilparken har en betydligt större genomsnittsstorlek än den franska, även om det även här finns en stor mängd småbilar. Det konstiga är att också dessa småbilar även de tutar iväg så fort på motorvägarna. Man tänker sig att de borde köra slut på sina motorer på bara ett par år. De tyska bilarna är nya och blänkande med få repor och bucklor. Det finns många väldigt fina bilar. Men de kör som sagt VÄLDIGT fort. På landsvägar och i städerna liknar gatubilden mer vår svenska, med bredare gator än de franska.

Vindsnurrorna längs med vägen snurrade som att de blivit ombyggda till jetmotorer och strax före klockan 17 åkte vi färjan från Puttgarden till Rödby. Den starka blåsten som vi känt av under vägen hade inte direkt mojnat och det blåste ordentligt. Vår plan var att äta middag på färjan så vi beväpnade oss med varsitt åksjuketuggummi och begav oss till restaurangen. Trots medicineringen var blåsten och vågorna påtagliga.

Danmark hälsade oss välkomna med hällregn och vi fick för första gången under hela resan användning för våra nyinköpta vindrutetorkare. Norden välkomnade oss helt enkelt med dess omisskänliga höstväder: Regn och storm!

Även färden över Öresundsbron blev ganska så blåsig, men kraftig sidvind, reducerad hastighetsbegränsning och båda händerna på ratten!

Efter att ha hämtat upp nycklarna till Klaras lägenhet var det skönt att komma fram och vi har sovit jättegott. Fast det känns lite konstigt att hälsa på Klara när hon själv inte är hemma :(

Read more...

100 mil

Idag påbörjade vi den stora resan... Fast först sov vi ut ordentligt och åt frukost på vårt Bed & Breakfast i Carcassonne. Det var gott. Fast jag tror att vi har kommit fram till att det Bed & Breakfast som vi bodde på i Lorgues passade oss bättre. Både stämningen, inredningen, miljön och ägarinnan passade oss bättre. Fast med det inte sagt att det det här i Carcassonne inte har varit jättebra.

Vid elvatiden packade vi ihop vårt pick och pack och startade vi vår 250 mil långa resa upp genom Europa.

Vi ställde in GPS:en på Lund, Sverige. Efter ett antal långa minuter och analyserande lyckades GPS:en spotta fram en föreslagen rutt på ganska exakt 200 mil.

Under hela semestern har vi faktiskt använt GPS:en rätt så mycket för att hitta dit vi ska. Det skulle väl kunna tyckas vara lite fusk, men har faktiskt varit ovärderligt, speciellt inne i städerna. I princip alla gator inne i franska städer är ca 2 meter breda, enkelriktade och innehåller en betydande mängd bilar och vespor som kör som tokar. Deras vägskyltning är allt annat än övertydlig och allt detta sammantaget gör att det är väldigt skönt att kunna inrikta all sin uppmärksamhet på den omgivande trafiken utan att samtidigt behöva försöka hitta rätt.

Varje dag som vi parkerat vid hotellet har vi pustat ut och varit mycket nöjda och glada över att vi inte blivit påkörda av någon vespa eller själva kört på något i de mycket smala gränderna, som i alla fall i Provence gärna även har 10-20 graders lutning.

Många skulle väl och kunna hävda att man genom att använda GPS bara får se motorvägar, och inte något annat än motorvägar. Men, nu är det så att i Frankrike så är den generella

hastigheten utanför tätort 90 km/h, och ju mindre och ensligare gatorna är, desto mindre tid har den franska administrationen lagt ner på att sätta upp ordentliga hastighetsbegränsningar. Detta får då det lilla resultatet att GPS:en tror att man kan köra 90 km/h på de allra minsta serpentinvägarna i bergen och därmed föreslagit just dessa vägar som de bästa alternativen. Detta har gjort att vi trots GPS-navigering faktiskt hamnat på mindre vägar och längre bort från motorvägarna än vi annars skulle ha gjort! Tyvärr verkar det också som att de franska karttillverkarna inte har riktigt full koll på hur deras städer och byar ser ut, vilket har resulterat i att GPS:en ibland tagit oss till helt fel ställen.

Men, på det hela taget, kan vi alla fall klart rekommendera att använda GPS när man ska ut och åka i Frankrike.

På de stora motorvägarna i Frankrike kan man susa fram i lagstadgade 130 km/h, så det rullade på rätt så bra upp genom landet genom Rhônedalen. De franska motorvägarna är i princip så gott som alltid avgiftbelagda och kan därför också hållas väldigt fina, utan alltför mycket trafik och med i ordninggjorda rstplatser varannan kilometer.

Men det här med att betalla vägtullarna verkar vara rätt så svårt. Vi fastnade i 20 minuter bakom en lastbil, som hade klara problem...

Efter att ha kört över ett par landsgränser i Europa under vår resa, kan vi konstatera att det här med EU har gjort att det knappt märks när en gräns passeras. T ex fanns det inget alls som indikerade gränsen mellan Italien och Frankrike, mer är att vägskyltarna började stå på franska helt plötsligt.

Tyskarna verkar tycka om att markera att man kör in i Tyskland genom att ta ner hastigheten på motorvägarna till 30 km/h, men i övrigt händer inte så mycket annat.

Vi passerade tyska gränsen vid åttatiden på kvällen och till följd av lite besvärliga vägarbeten blev det så att säga lite kortslutning mellan GPS:en och trafikomledningarna och vi åkte därför fram och tillbaka över gränsen ett antal gånger innan vi kom in på rätt spår. Vi förstår fortfarande inte hur vi åkte...

Vi stannade i alla fall på ett motell i Karlsruhe i Tyskland, för att sova lite och för att orka ta tag i de resterande 100 milen till Lund.

Read more...

Tinnar och torn

Efter frukost lämnade vi hotellet i Montpellier och begav oss mot Carcassonne, ca en timme in i landet från Narbonne. Visserligen heter den här bloggen "Provence tur och retur", men nu har vi faktiskt lämnat Provence och gett oss in i distriktet "Languedoc-Roussillion".

Den gamla staden, "Citdellet" i Carcassonne är en fullständigt restaurerad medeltida stad. Den ligger högst upp på en brant kulle och är omgärdad av dubbla befästa ringmurar. Vi började vår Carcassonnevistelse med en tur till den medeltida staden och ett besök i den gamla restaurerade borgen innanför murarna. Självklart hade vi likadana tjusiga ljudguider i små svarta mobiltelefonlikande apparater som vi hade vid Pont du Gard. Idag var vi dock inte riktigt lika ensamna :)

Carcassonne uppfördes och befästes av härskarsläkten Trencavel under 1100-talet efter Kristus och har haft stor betydelse historiskt sett och varit plats för många blodiga strider till följd av dess strategiska placering nära den spanska gränsen. Innanför murarna ligger Trencavels gamla slott/borg. Carcassone var under sin storhetstid en rik stad och det förefaller som att det var en relativ säker plats - i alla fall innanför murarna. År 1209, på katolska kyrkans initiativ, drog dock ett riddartåg fram över landet med syfte att utrota en grupp kättare, de så kallade Albigenserna eller Katarerna. Den härskande Trencavel gav dock katarerna en fristad inne Carcassonne, och därmed anfölls staden. Det blev slutet för den härskande släkten Trencavel.

På 1600-talet flyttades gränsdragningen mellan Spanien och Frankrike närmare Spanien, och Carcassonnes läge blev inte längre lika strategiskt och utsatt. Genom århundradena därefter har den forna ståtliga staden förfallit och byggts om för att passa dess nya invånare.

På 1800-talet påbörjade arkitekten Viollet-le-Duc restaureringen av Citadellet till dess skick så som det såg ut i slutet av 12oo-talet. Det var ett mödosamt arbete och Viollet-le-Duc hann tyvärr aldrig se det fantastiska slutresultatet. Nämnas kan t ex att det tog hela 40 år att evakuera de människor som under årens lopp bosatt sig i utrymmet mellan de två ringmurarna. Detta för att kunna återställa utrymmetutrymmet till den ursprungliga tomma öppna plats där de medeltida soldaterna tränade och anordnade tornérspel.

Besöket i Citadellet och framförallt den gamala borgen var väldigt trevligt. Det kändes som att förflytta sig tillbaka till 1200-talet och Carcasonnes storhetstid. Man förstår verkligen att det måste ha varit en mäktig syn för de många krigsherrar som förgäves försökte sig ta sig in i staden.

Det finns ett flertal romaner som utspelar sig i det medeltida Carcassonne och det var spännande att få komma hit och få en känsla för den miljö som dessa utspelar sig i. I det nutida citadellet ter sig väl inte livet exakt på samma sätt som för 800 år sedan. Idag kantas varenda gata av turistaffärer och restauranger. Fast, det det bor faktiskt folk här än idag. Dagens invånarantal är dock blygsamma ca 120 personer.

Dagens hotell utgörs av Maison Coste Bed & Breakfast i Carcassonnes "moderna" stad, som ligger på andra sidan Audefloden från Citadellet sett. Här är det riktigt trevligt och vi har den klart skönaste sängen på hela resan och en egen terass utanför sovrummet. Han som har hand om B&B't heter Michel, och man skulle väl kunna uttrycka sig som så att namnet är inte det enda han har gemensamt med en viss karaktär i Gilmore Girls :)

Idag har vi verkligen semester och eftermiddagen har vi spenderat på vår alldeles egen terass. I morgon påbörjar vi resan hemmåt :(

För övrigt har vi kommit fram till att köra bil i franska städer är ungefär som att köra bil inne i gamla stan i Stockholm (om det nu hade varit tillåtet). Och gärna i 70 kilometer i timmen.

Read more...

Vitt, svart och rosa

Idag har vi spederat dagen i ett område som heter Camargue. Camargue är det naturreservat som består av Rhôneflodens låglänta deltaområde. Här finns vita hästar, svarta tjurar och rosa flamingos. Vi lyckades hitta 2 av 3. De små starka och envisa vita hästarna föds upp och rids av Frankrikes egna cowboys, så kallade "guardians".

Vår tanke var att börja med att bege oss till det turistinformationscentrum som omnämns i guideboken. Efter mycket om och men lyckades vi hitta den plats där informationcentret borde ha legat. Där fick vi dock reda på att informationscentret stängde för 2 år sedan, men blev erbjudna en karta på holländska. Med hjälp av kartan hittade vi till byn Les Saintes-Maries-de-la-Mer längst ut vid Medelhavet.

Det var en riktigt trevlig liten sommarturistby, med härliga sandstränder och en gullig liten stadskärna. Hit kan vi gärna tänka oss att åka igen på solsemester. Men det var ju inte sol vi främst var ute efter idag...

Här hittade vi i alla fall ett turistinformationscenter och där fanns anslag på franska om något som skulle hända 10 minuter senare. Vi fattade ingenting, men polisen hade börjat spärra av gatan utanför och folk radade upp sig på trotoarerna. 10 minuter senare kom ett gäng cowboysar ridandes tätt tätt i full galopp med några tjurar mellan sig. Det var helt enkelt en uppvisning från några av traktens cowboysar.

Överallt fanns även en massa information från alla hästgårdar som erbjöd turridning på de vita camarguehästarna. Annika var väldigt intresserad, men beslutade att det fick nog bli en annan gång. Med tanke på bilderna såg det ut som att det kunde vara en bra idé att i alla fall ta med sig egen hjälm.

Efter lunch och glass (Annika var mycket nöjd med sin sorbet gjord på mörk choklad) begav vi oss mot den lilla byn Salin-de-Giraud som ligger på andra sidan Camarguebukten. Vid Salin-de-Giraud finns Europas största saltverk och vi tänkte passa på att åka dit och se efter så att de gjorde sitt jobb. Hör utvinns 800 000 ton havssalt varje år genom stt i stora dammsystem koncentrera medelhavets redan salta vatten. Saltkristallerna lagras sedan i stora vita saltberg. Vi hittade en utsiktsplats strax söder om Giraud där vi hade fin utsikt över de gigantiska saltbergen. Törstig någon?

Förövrigt kan vi nu meddela att vi fått bekräftat från Deutsche bahn Autozug att vi måste ha en fullt fungerande handbroms för att få åka med biltåget hem på måndag från Narbonne. De kan surra fast det ena fordonet konstigare än det andra och det är inga problem att ta med motorcyklar, veteranbilar eller släpvagnar, men om man har en bil, så måste den tydligen ha en pålitlig handbroms. Så tåget hem är nu tyvärr avbokat och likaså de tre sista dagarnas hotell i Argeles Sur Mer,som vi sett fram emot så mycket. Istället kommer vi att spendera ett par dagar på motorvägarna upp genom Europa. Jippie! :(

Portiern på hotellet i Montpellier vägrar förstå både engelska och kroppsspråk. Men han upprepar gärna samma långa franska meningar 5 gånger och högre och högre varje gång när vi inte verkar förstå. Varför är det så att folk verkar tro att det är lättare att förstå dem ju högre de pratar?

Read more...

Upp för en backe och över en bro

Nu har vi besökt vingårdar, chokladtillverkning och parfymtillverkning. Vi tyckte att något fattades och började därför dagen med ett besök på en olivgård, Domaine Le Grand Servan i Tarascon. Där möttes vi av en mycket trevlig kvinna som hette Veronique och som tog med oss på en tur runt bland olivträden och berättade om gårdens historia och hur de framställer sin olivolja.

Det är framförallt markegenskaperna, olivsorterna och surheten hos de pressade oliverna som avgör smaken på oljan. Oljan från just den här gården framställs på ett sånt sätt att den får en mycket mild smak.

Efter besöket på olivgården begav vi oss mot Pont du Gard. Pont du Gard är en gammal rommersk akveduktbro över floden Gardon. Bron är 49 meter hög och byggdes av rommarna under första århundradet efter Kristus som en del i en 50 km lång akvedukt.

För de 1000 rommerska slavarna tog det ca 5 år att bygga akvedukten med hjälp av snillrika hissystem med taljor och block. Stenarna väger mellan 2-6 ton vardera. Under sin bruksperiod transporterade akvedukten 20'000 liter vatten per dygn till staden Nîmes. Akveduktens lutning är 25 cm per kilometer och det tog vattnet ca 36-48 timmar att nå vattentornet i Nîmes från källorna i bergen. Vi kände oss än en gång mycket turistiga och skaffade oss varsin lyssningsbar självguide och begav oss på upptäcksfärd över den fantastiskt vackra bron. Många bilder blev det!

För övrigt får vi ta och meddela att dagens hotell är lite skruttigt och att chokladen från igår har smält.

Read more...

Vatten, choklad och vin

Vi passade på att bege oss från Marseille mitt emellan morgon- och lunchrusningen och begav oss norrut mot Fontaine-de-Vaucluse. I den lilla och ganska så tursitifierade byn Fontaine-de-Vaucluse finns Sourgeflodens källa vid botten av en 230 meter hög klippa. Själva källan ser ut som en förrädiskt lugn och cirkelformad "pool", vilket den egentligen inte är.

Sommartid är det dock en tillsynes ganska fridfull källa, och vattnet letar sig, genom underjordiska gångar, ut mellan klippblocken en bit bort. Vid häftiga regnoväder och under snösmältningen stiger dock vattnet i "poolen" och då forsar det ut 90-200 kubikmeter vatten per sekund, vilket gör den till en av de större källorna i världen och den största i Frankrike. Allt regn och smältvatten från ett 1100 kvadratkilometer stort område samlas upp i underjordiska vattensystem för att forsa ut just här.

Det har gjorts åtskilliga misslyckade försök (av bland andra Jacques Yves Cousteau) att försöka dyka ner för att hitta källans botten. Så sent som 1985 lyckades man till slut med hjälp av en miniubåt nå en sandbädd på 308 meters djup, men den verkliga källan tros finnas ännu djupare.

Efter lunch begav vi oss mot byn Châteauneuf-du-Pape. På vägen stannade vi till vid Chocolaterie Bernard Castelein strax utanför Châteauneuf-du-Pape (http://www.chocolat-castelain.com/). I en oansenlig lagerlokal möttes vi av ett himmelrike av chokladpraliner och och annat smaskens. De var väldigt trevliga och pratade bra engelska. De gav även guidade turer av sin tillverkning varje dag kl 15, men tyvärr skulle dagens tur vara på franska. De erbjöd oss dock att titta på introduktionsfilmen, vilken fanns i en engelsk version, före den franska turen började. Vi hoppade över den guidade turen och provianterade i butiken istället. Synd bara att det är så varmt här att det inte är någon mening med att shoppa på sig alltför stora chokladlager...

Därefter åkte vi vidare ett par kilometer in till själva byn Châteauneuf-du-Pape. Byns namn är även namnet på ett välkänt vindistrikt i södra Rhônedalen. Odlingsmarkeerna i distriktet är väldigt speciella och de använder inte samma tillverkningsteknik som i de flesta andra distrikt, vilket ger dessa viner deras speciella karaktär.

Vi stannade till vid en vingård som heter Domaine de Beaurenard (http://www.beaurenard.fr/). Det var en väldigt trevlig vingård och vi fick gå runt och titta på tillverkningen och vinkällaren med en självguide på engelska. Det var mycket intressant och roligt att de släppte in sina gäster alldeles på egen hand bland jäsningscisterner, mosningsmaskiner och ekfat. Just idag höll de på att göra rent cisternerna och rensa de nyskördade druvorna.

Liksom för parfymtillverkningen i Grasse, tyckte Annika att vintillverkningen hade väldigt stora likheter med läkemedelstillverkningen.

Efter den självguidade turen blev det lite vinprovning och someliern berättade om gårdens olika viner. Annika måste nog erkänna att Domaine de Beaurenards vita Châteauneuf-du-Pape vin var det godaste vin hon druckit. Hon måste nog också erkänna att det också fick följa med hem och att det var det dyraste vin hon någonsin köpt.

I "granngården" fanns ett väldigt fint vinmuseum, med vinets historia, tillverkningstekniker mm. Det var mycket intressant och det fanns till och med engelska översättningar. Här fick vi bland annat lära oss om de olika farsoter som drabbat det franska vinbeståndet genom åren och hur man kom till rätta med det genom att plantera kaliforniska vinrankor, på vilka man ympade på de "bättre" franska druvsorterna.

Read more...

Upp för en backe

Dagens projekt gick ut på att ta sig ut till ögruppen l'archipel du Frioul och ön Ile d'If som ligger strax utanför inloppet till Marseilles. På den lilla ön Ile d'if finns fästningen Château d'If, som byggdes 1524 som en försvarsfästning för Marseille. Chateau d'Ifs främsta uppgift förblev dock inte att vara enbart försvar så länge. I mitten av 1500-talet gjorde man om fästningen till fängelse, vilket den sedan tjänstgjorde som i några hundra år.

På Ile d'If har ett antal kända fångar suttit. Både verkliga och fiktiva. Bland annat gjorde Alexander Dumas Château d'If till platsen där Greven av Monte Cristo hölls fänglsad innan han lyckades rymma. Därmed är Monte Cristo den enda fången som någonsin lyckats rymma från fängelseön.

Fångar från de längre sammhällsklasserna hölls fängslade under odrägliga förhållanden ner i fängelsehålorna, medan rikare familjer kunde "hyra" mer sofistikerade celler på första våningen, med fönster och öppen spis till sina fängslade söner.

Tillbaka på fastlandet efter besöket på fängelseön kände sig Annika lite trött i fötterna och passade på att känna sig rikigt turistig och tog det lilla tåget "Le Petit Train" på en tur till Marseilles östra delar och upp till stadens högsta punkt där kyrkan Notre Dame de la Grande står med sin förgyllda staty som blickar ut över Marseille. Backarna i Marseille är liksom i övriga Provence klart påtagliga, men nervägen från Notre Dame de la Grande var nog det värsta hittills. Tågturen kan helt klart mäta sig med några av de mer extrema bergochdalbanorna i världen!

Förövrigt kan vi meddela att Marseille inte direkt är den bästa staden att turista i på en söndag. I princip allt, inklusive restauranger och affärer är stängda på söndagar.

Read more...