100 mil till

Vi begav oss från Karlsruhe strax efter klockan 8 på morgonen med siktet inställt på Lund. GPS:en visade 999 km, nästan uteslutande på Autobahn.

Efter att att nu ha kört ganska betydande sträckor på både franska och tyska motorvägar, kan vi passa på att peka på några av de skillnader och likheter vi observerat.

För det första kan vi meddela att den franska bilparken består av framförallt småbilar, där vår Golf faktiskt känner sig som en ganska stor bil. Så gott som alla franska bilar har en betydande mängd bucklor och repor, utan att det verkar bekymra deras ägare det minsta. Det finns visserligen en och annan liten peugeot med ett antal år på nacken, men de allra flesta bilar ser ut att vara relativt nya, trots sina många bucklor.

Maxhastigheten på de franska motorvägarna är 130 hm/h, en hastighet som de flesta faktiskt håller, och ganska många ligger under. Detta skulle ju i och för sig kunna bero på att de ju faktiskt kör relativt små bilar, som i likhet med vår Golf protesterar ganska högljutt och låter missnöjd när man varvar motorn förmycket. I städerna däremot (och även på små landsvägar med alldeles för hög hastighetsbegränsning), kör fransmännen som tokar, speciellt på sina många vespor och motorcyklar.

För övrigt verkar de franska bilskolorna lära ut att man på motorvägar ska blinka hela tiden under en omkörning och inte bara när själva filbytet sker. Detta är väldigt frustrerande speciellt på 3-filiga motorvägar, där lastbilar ligger i mittkörfältet under flera minuter och blinkar vänster medan de segar sig förbi en kollega som kör ca 2 km/h långsammare än de själva.

Även på de tyska motorvägarna är maxhastigheten 130 km/h. Som vi har förstått det, är dock detta en rekommenderad maxhastighet, om inte annat anges. Detta är i praktiken snarare en minsta rekommenderad hastighet. Kör man långsammare blir det snarare farligt, med ett farliga inbromsningar och filbyten till följd. Det är en rätt egendomlig känsla att ligga i nästan 140 km/h och bli omkörd av en Ferrari eller Porsche i minst 200 knyck... Tyskarna är dock väldigt duktiga på att blinka vid filbyten och tur är väl det.

Den tyska bilparken har en betydligt större genomsnittsstorlek än den franska, även om det även här finns en stor mängd småbilar. Det konstiga är att också dessa småbilar även de tutar iväg så fort på motorvägarna. Man tänker sig att de borde köra slut på sina motorer på bara ett par år. De tyska bilarna är nya och blänkande med få repor och bucklor. Det finns många väldigt fina bilar. Men de kör som sagt VÄLDIGT fort. På landsvägar och i städerna liknar gatubilden mer vår svenska, med bredare gator än de franska.

Vindsnurrorna längs med vägen snurrade som att de blivit ombyggda till jetmotorer och strax före klockan 17 åkte vi färjan från Puttgarden till Rödby. Den starka blåsten som vi känt av under vägen hade inte direkt mojnat och det blåste ordentligt. Vår plan var att äta middag på färjan så vi beväpnade oss med varsitt åksjuketuggummi och begav oss till restaurangen. Trots medicineringen var blåsten och vågorna påtagliga.

Danmark hälsade oss välkomna med hällregn och vi fick för första gången under hela resan användning för våra nyinköpta vindrutetorkare. Norden välkomnade oss helt enkelt med dess omisskänliga höstväder: Regn och storm!

Även färden över Öresundsbron blev ganska så blåsig, men kraftig sidvind, reducerad hastighetsbegränsning och båda händerna på ratten!

Efter att ha hämtat upp nycklarna till Klaras lägenhet var det skönt att komma fram och vi har sovit jättegott. Fast det känns lite konstigt att hälsa på Klara när hon själv inte är hemma :(

Read more...

100 mil

Idag påbörjade vi den stora resan... Fast först sov vi ut ordentligt och åt frukost på vårt Bed & Breakfast i Carcassonne. Det var gott. Fast jag tror att vi har kommit fram till att det Bed & Breakfast som vi bodde på i Lorgues passade oss bättre. Både stämningen, inredningen, miljön och ägarinnan passade oss bättre. Fast med det inte sagt att det det här i Carcassonne inte har varit jättebra.

Vid elvatiden packade vi ihop vårt pick och pack och startade vi vår 250 mil långa resa upp genom Europa.

Vi ställde in GPS:en på Lund, Sverige. Efter ett antal långa minuter och analyserande lyckades GPS:en spotta fram en föreslagen rutt på ganska exakt 200 mil.

Under hela semestern har vi faktiskt använt GPS:en rätt så mycket för att hitta dit vi ska. Det skulle väl kunna tyckas vara lite fusk, men har faktiskt varit ovärderligt, speciellt inne i städerna. I princip alla gator inne i franska städer är ca 2 meter breda, enkelriktade och innehåller en betydande mängd bilar och vespor som kör som tokar. Deras vägskyltning är allt annat än övertydlig och allt detta sammantaget gör att det är väldigt skönt att kunna inrikta all sin uppmärksamhet på den omgivande trafiken utan att samtidigt behöva försöka hitta rätt.

Varje dag som vi parkerat vid hotellet har vi pustat ut och varit mycket nöjda och glada över att vi inte blivit påkörda av någon vespa eller själva kört på något i de mycket smala gränderna, som i alla fall i Provence gärna även har 10-20 graders lutning.

Många skulle väl och kunna hävda att man genom att använda GPS bara får se motorvägar, och inte något annat än motorvägar. Men, nu är det så att i Frankrike så är den generella

hastigheten utanför tätort 90 km/h, och ju mindre och ensligare gatorna är, desto mindre tid har den franska administrationen lagt ner på att sätta upp ordentliga hastighetsbegränsningar. Detta får då det lilla resultatet att GPS:en tror att man kan köra 90 km/h på de allra minsta serpentinvägarna i bergen och därmed föreslagit just dessa vägar som de bästa alternativen. Detta har gjort att vi trots GPS-navigering faktiskt hamnat på mindre vägar och längre bort från motorvägarna än vi annars skulle ha gjort! Tyvärr verkar det också som att de franska karttillverkarna inte har riktigt full koll på hur deras städer och byar ser ut, vilket har resulterat i att GPS:en ibland tagit oss till helt fel ställen.

Men, på det hela taget, kan vi alla fall klart rekommendera att använda GPS när man ska ut och åka i Frankrike.

På de stora motorvägarna i Frankrike kan man susa fram i lagstadgade 130 km/h, så det rullade på rätt så bra upp genom landet genom Rhônedalen. De franska motorvägarna är i princip så gott som alltid avgiftbelagda och kan därför också hållas väldigt fina, utan alltför mycket trafik och med i ordninggjorda rstplatser varannan kilometer.

Men det här med att betalla vägtullarna verkar vara rätt så svårt. Vi fastnade i 20 minuter bakom en lastbil, som hade klara problem...

Efter att ha kört över ett par landsgränser i Europa under vår resa, kan vi konstatera att det här med EU har gjort att det knappt märks när en gräns passeras. T ex fanns det inget alls som indikerade gränsen mellan Italien och Frankrike, mer är att vägskyltarna började stå på franska helt plötsligt.

Tyskarna verkar tycka om att markera att man kör in i Tyskland genom att ta ner hastigheten på motorvägarna till 30 km/h, men i övrigt händer inte så mycket annat.

Vi passerade tyska gränsen vid åttatiden på kvällen och till följd av lite besvärliga vägarbeten blev det så att säga lite kortslutning mellan GPS:en och trafikomledningarna och vi åkte därför fram och tillbaka över gränsen ett antal gånger innan vi kom in på rätt spår. Vi förstår fortfarande inte hur vi åkte...

Vi stannade i alla fall på ett motell i Karlsruhe i Tyskland, för att sova lite och för att orka ta tag i de resterande 100 milen till Lund.

Read more...

Tinnar och torn

Efter frukost lämnade vi hotellet i Montpellier och begav oss mot Carcassonne, ca en timme in i landet från Narbonne. Visserligen heter den här bloggen "Provence tur och retur", men nu har vi faktiskt lämnat Provence och gett oss in i distriktet "Languedoc-Roussillion".

Den gamla staden, "Citdellet" i Carcassonne är en fullständigt restaurerad medeltida stad. Den ligger högst upp på en brant kulle och är omgärdad av dubbla befästa ringmurar. Vi började vår Carcassonnevistelse med en tur till den medeltida staden och ett besök i den gamla restaurerade borgen innanför murarna. Självklart hade vi likadana tjusiga ljudguider i små svarta mobiltelefonlikande apparater som vi hade vid Pont du Gard. Idag var vi dock inte riktigt lika ensamna :)

Carcassonne uppfördes och befästes av härskarsläkten Trencavel under 1100-talet efter Kristus och har haft stor betydelse historiskt sett och varit plats för många blodiga strider till följd av dess strategiska placering nära den spanska gränsen. Innanför murarna ligger Trencavels gamla slott/borg. Carcassone var under sin storhetstid en rik stad och det förefaller som att det var en relativ säker plats - i alla fall innanför murarna. År 1209, på katolska kyrkans initiativ, drog dock ett riddartåg fram över landet med syfte att utrota en grupp kättare, de så kallade Albigenserna eller Katarerna. Den härskande Trencavel gav dock katarerna en fristad inne Carcassonne, och därmed anfölls staden. Det blev slutet för den härskande släkten Trencavel.

På 1600-talet flyttades gränsdragningen mellan Spanien och Frankrike närmare Spanien, och Carcassonnes läge blev inte längre lika strategiskt och utsatt. Genom århundradena därefter har den forna ståtliga staden förfallit och byggts om för att passa dess nya invånare.

På 1800-talet påbörjade arkitekten Viollet-le-Duc restaureringen av Citadellet till dess skick så som det såg ut i slutet av 12oo-talet. Det var ett mödosamt arbete och Viollet-le-Duc hann tyvärr aldrig se det fantastiska slutresultatet. Nämnas kan t ex att det tog hela 40 år att evakuera de människor som under årens lopp bosatt sig i utrymmet mellan de två ringmurarna. Detta för att kunna återställa utrymmetutrymmet till den ursprungliga tomma öppna plats där de medeltida soldaterna tränade och anordnade tornérspel.

Besöket i Citadellet och framförallt den gamala borgen var väldigt trevligt. Det kändes som att förflytta sig tillbaka till 1200-talet och Carcasonnes storhetstid. Man förstår verkligen att det måste ha varit en mäktig syn för de många krigsherrar som förgäves försökte sig ta sig in i staden.

Det finns ett flertal romaner som utspelar sig i det medeltida Carcassonne och det var spännande att få komma hit och få en känsla för den miljö som dessa utspelar sig i. I det nutida citadellet ter sig väl inte livet exakt på samma sätt som för 800 år sedan. Idag kantas varenda gata av turistaffärer och restauranger. Fast, det det bor faktiskt folk här än idag. Dagens invånarantal är dock blygsamma ca 120 personer.

Dagens hotell utgörs av Maison Coste Bed & Breakfast i Carcassonnes "moderna" stad, som ligger på andra sidan Audefloden från Citadellet sett. Här är det riktigt trevligt och vi har den klart skönaste sängen på hela resan och en egen terass utanför sovrummet. Han som har hand om B&B't heter Michel, och man skulle väl kunna uttrycka sig som så att namnet är inte det enda han har gemensamt med en viss karaktär i Gilmore Girls :)

Idag har vi verkligen semester och eftermiddagen har vi spenderat på vår alldeles egen terass. I morgon påbörjar vi resan hemmåt :(

För övrigt har vi kommit fram till att köra bil i franska städer är ungefär som att köra bil inne i gamla stan i Stockholm (om det nu hade varit tillåtet). Och gärna i 70 kilometer i timmen.

Read more...

Vitt, svart och rosa

Idag har vi spederat dagen i ett område som heter Camargue. Camargue är det naturreservat som består av Rhôneflodens låglänta deltaområde. Här finns vita hästar, svarta tjurar och rosa flamingos. Vi lyckades hitta 2 av 3. De små starka och envisa vita hästarna föds upp och rids av Frankrikes egna cowboys, så kallade "guardians".

Vår tanke var att börja med att bege oss till det turistinformationscentrum som omnämns i guideboken. Efter mycket om och men lyckades vi hitta den plats där informationcentret borde ha legat. Där fick vi dock reda på att informationscentret stängde för 2 år sedan, men blev erbjudna en karta på holländska. Med hjälp av kartan hittade vi till byn Les Saintes-Maries-de-la-Mer längst ut vid Medelhavet.

Det var en riktigt trevlig liten sommarturistby, med härliga sandstränder och en gullig liten stadskärna. Hit kan vi gärna tänka oss att åka igen på solsemester. Men det var ju inte sol vi främst var ute efter idag...

Här hittade vi i alla fall ett turistinformationscenter och där fanns anslag på franska om något som skulle hända 10 minuter senare. Vi fattade ingenting, men polisen hade börjat spärra av gatan utanför och folk radade upp sig på trotoarerna. 10 minuter senare kom ett gäng cowboysar ridandes tätt tätt i full galopp med några tjurar mellan sig. Det var helt enkelt en uppvisning från några av traktens cowboysar.

Överallt fanns även en massa information från alla hästgårdar som erbjöd turridning på de vita camarguehästarna. Annika var väldigt intresserad, men beslutade att det fick nog bli en annan gång. Med tanke på bilderna såg det ut som att det kunde vara en bra idé att i alla fall ta med sig egen hjälm.

Efter lunch och glass (Annika var mycket nöjd med sin sorbet gjord på mörk choklad) begav vi oss mot den lilla byn Salin-de-Giraud som ligger på andra sidan Camarguebukten. Vid Salin-de-Giraud finns Europas största saltverk och vi tänkte passa på att åka dit och se efter så att de gjorde sitt jobb. Hör utvinns 800 000 ton havssalt varje år genom stt i stora dammsystem koncentrera medelhavets redan salta vatten. Saltkristallerna lagras sedan i stora vita saltberg. Vi hittade en utsiktsplats strax söder om Giraud där vi hade fin utsikt över de gigantiska saltbergen. Törstig någon?

Förövrigt kan vi nu meddela att vi fått bekräftat från Deutsche bahn Autozug att vi måste ha en fullt fungerande handbroms för att få åka med biltåget hem på måndag från Narbonne. De kan surra fast det ena fordonet konstigare än det andra och det är inga problem att ta med motorcyklar, veteranbilar eller släpvagnar, men om man har en bil, så måste den tydligen ha en pålitlig handbroms. Så tåget hem är nu tyvärr avbokat och likaså de tre sista dagarnas hotell i Argeles Sur Mer,som vi sett fram emot så mycket. Istället kommer vi att spendera ett par dagar på motorvägarna upp genom Europa. Jippie! :(

Portiern på hotellet i Montpellier vägrar förstå både engelska och kroppsspråk. Men han upprepar gärna samma långa franska meningar 5 gånger och högre och högre varje gång när vi inte verkar förstå. Varför är det så att folk verkar tro att det är lättare att förstå dem ju högre de pratar?

Read more...

Upp för en backe och över en bro

Nu har vi besökt vingårdar, chokladtillverkning och parfymtillverkning. Vi tyckte att något fattades och började därför dagen med ett besök på en olivgård, Domaine Le Grand Servan i Tarascon. Där möttes vi av en mycket trevlig kvinna som hette Veronique och som tog med oss på en tur runt bland olivträden och berättade om gårdens historia och hur de framställer sin olivolja.

Det är framförallt markegenskaperna, olivsorterna och surheten hos de pressade oliverna som avgör smaken på oljan. Oljan från just den här gården framställs på ett sånt sätt att den får en mycket mild smak.

Efter besöket på olivgården begav vi oss mot Pont du Gard. Pont du Gard är en gammal rommersk akveduktbro över floden Gardon. Bron är 49 meter hög och byggdes av rommarna under första århundradet efter Kristus som en del i en 50 km lång akvedukt.

För de 1000 rommerska slavarna tog det ca 5 år att bygga akvedukten med hjälp av snillrika hissystem med taljor och block. Stenarna väger mellan 2-6 ton vardera. Under sin bruksperiod transporterade akvedukten 20'000 liter vatten per dygn till staden Nîmes. Akveduktens lutning är 25 cm per kilometer och det tog vattnet ca 36-48 timmar att nå vattentornet i Nîmes från källorna i bergen. Vi kände oss än en gång mycket turistiga och skaffade oss varsin lyssningsbar självguide och begav oss på upptäcksfärd över den fantastiskt vackra bron. Många bilder blev det!

För övrigt får vi ta och meddela att dagens hotell är lite skruttigt och att chokladen från igår har smält.

Read more...

Vatten, choklad och vin

Vi passade på att bege oss från Marseille mitt emellan morgon- och lunchrusningen och begav oss norrut mot Fontaine-de-Vaucluse. I den lilla och ganska så tursitifierade byn Fontaine-de-Vaucluse finns Sourgeflodens källa vid botten av en 230 meter hög klippa. Själva källan ser ut som en förrädiskt lugn och cirkelformad "pool", vilket den egentligen inte är.

Sommartid är det dock en tillsynes ganska fridfull källa, och vattnet letar sig, genom underjordiska gångar, ut mellan klippblocken en bit bort. Vid häftiga regnoväder och under snösmältningen stiger dock vattnet i "poolen" och då forsar det ut 90-200 kubikmeter vatten per sekund, vilket gör den till en av de större källorna i världen och den största i Frankrike. Allt regn och smältvatten från ett 1100 kvadratkilometer stort område samlas upp i underjordiska vattensystem för att forsa ut just här.

Det har gjorts åtskilliga misslyckade försök (av bland andra Jacques Yves Cousteau) att försöka dyka ner för att hitta källans botten. Så sent som 1985 lyckades man till slut med hjälp av en miniubåt nå en sandbädd på 308 meters djup, men den verkliga källan tros finnas ännu djupare.

Efter lunch begav vi oss mot byn Châteauneuf-du-Pape. På vägen stannade vi till vid Chocolaterie Bernard Castelein strax utanför Châteauneuf-du-Pape (http://www.chocolat-castelain.com/). I en oansenlig lagerlokal möttes vi av ett himmelrike av chokladpraliner och och annat smaskens. De var väldigt trevliga och pratade bra engelska. De gav även guidade turer av sin tillverkning varje dag kl 15, men tyvärr skulle dagens tur vara på franska. De erbjöd oss dock att titta på introduktionsfilmen, vilken fanns i en engelsk version, före den franska turen började. Vi hoppade över den guidade turen och provianterade i butiken istället. Synd bara att det är så varmt här att det inte är någon mening med att shoppa på sig alltför stora chokladlager...

Därefter åkte vi vidare ett par kilometer in till själva byn Châteauneuf-du-Pape. Byns namn är även namnet på ett välkänt vindistrikt i södra Rhônedalen. Odlingsmarkeerna i distriktet är väldigt speciella och de använder inte samma tillverkningsteknik som i de flesta andra distrikt, vilket ger dessa viner deras speciella karaktär.

Vi stannade till vid en vingård som heter Domaine de Beaurenard (http://www.beaurenard.fr/). Det var en väldigt trevlig vingård och vi fick gå runt och titta på tillverkningen och vinkällaren med en självguide på engelska. Det var mycket intressant och roligt att de släppte in sina gäster alldeles på egen hand bland jäsningscisterner, mosningsmaskiner och ekfat. Just idag höll de på att göra rent cisternerna och rensa de nyskördade druvorna.

Liksom för parfymtillverkningen i Grasse, tyckte Annika att vintillverkningen hade väldigt stora likheter med läkemedelstillverkningen.

Efter den självguidade turen blev det lite vinprovning och someliern berättade om gårdens olika viner. Annika måste nog erkänna att Domaine de Beaurenards vita Châteauneuf-du-Pape vin var det godaste vin hon druckit. Hon måste nog också erkänna att det också fick följa med hem och att det var det dyraste vin hon någonsin köpt.

I "granngården" fanns ett väldigt fint vinmuseum, med vinets historia, tillverkningstekniker mm. Det var mycket intressant och det fanns till och med engelska översättningar. Här fick vi bland annat lära oss om de olika farsoter som drabbat det franska vinbeståndet genom åren och hur man kom till rätta med det genom att plantera kaliforniska vinrankor, på vilka man ympade på de "bättre" franska druvsorterna.

Read more...

Upp för en backe

Dagens projekt gick ut på att ta sig ut till ögruppen l'archipel du Frioul och ön Ile d'If som ligger strax utanför inloppet till Marseilles. På den lilla ön Ile d'if finns fästningen Château d'If, som byggdes 1524 som en försvarsfästning för Marseille. Chateau d'Ifs främsta uppgift förblev dock inte att vara enbart försvar så länge. I mitten av 1500-talet gjorde man om fästningen till fängelse, vilket den sedan tjänstgjorde som i några hundra år.

På Ile d'If har ett antal kända fångar suttit. Både verkliga och fiktiva. Bland annat gjorde Alexander Dumas Château d'If till platsen där Greven av Monte Cristo hölls fänglsad innan han lyckades rymma. Därmed är Monte Cristo den enda fången som någonsin lyckats rymma från fängelseön.

Fångar från de längre sammhällsklasserna hölls fängslade under odrägliga förhållanden ner i fängelsehålorna, medan rikare familjer kunde "hyra" mer sofistikerade celler på första våningen, med fönster och öppen spis till sina fängslade söner.

Tillbaka på fastlandet efter besöket på fängelseön kände sig Annika lite trött i fötterna och passade på att känna sig rikigt turistig och tog det lilla tåget "Le Petit Train" på en tur till Marseilles östra delar och upp till stadens högsta punkt där kyrkan Notre Dame de la Grande står med sin förgyllda staty som blickar ut över Marseille. Backarna i Marseille är liksom i övriga Provence klart påtagliga, men nervägen från Notre Dame de la Grande var nog det värsta hittills. Tågturen kan helt klart mäta sig med några av de mer extrema bergochdalbanorna i världen!

Förövrigt kan vi meddela att Marseille inte direkt är den bästa staden att turista i på en söndag. I princip allt, inklusive restauranger och affärer är stängda på söndagar.

Read more...

Charles de Gaulle och hans vänner

Toulon är franska flottans hemvist. Här har bland annat Frankrikes flaggskepp Hangarfartyget Charles de Gaulle hemmahamn. Innan vi lämnade Toulon passade vi på att besöka marinmuséet. Tyvärr var det mesta på franska men vi såg i alla fall bland annat en jättefin modell av ett gammalt 74-kanoners segelfartyg med tillhörande interaktivt dataprogram (på engelska!) som i detalj beskrev dåtidens förhållanden på de stora segelfartygen, hur man levde, vad man åt och vilka som som ingick i besättningen. Ett fartyg i den här klassen hade en besättning på 750 man och tog flera veckor att lasta före avfärd.

På muséet fanns självklart också en modell av Charles de Gaulle. För övrigt har vi kommit fram till att denna Charles de Gaulle måste ha varit någon väldigt viktig person, med tanke på att han har stora fartyg, jätteflygplatser och en massa kända gator uppkallade efter sig. Vi var tvugna att kolla upp lite vem denna De Gaulle var. Här kan man läsa mer om honom: http://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_de_Gaulle

Efter besöket på muséet begav vi oss västerut mot Marseille och efter bara lite felåkningar hittade vi till hotellet, som ligger i princip mitt i stan. Bilen fick ännu en gång åka hiss ner i garaget (Yeay!) och vi begav oss ut för att upptäcka stan.

Det blev först en tur till Marseilles bästa (?) delikatessaffär "G Bataille". Allt såg oemotståndligt gott ut, fast Annika tyckte nog allt att hönsen som hade klor och huvuden kvar var lite äckliga.

Därefter tog vi tunnelbanan till Vieux Port, den gamla hamnen och promenerade runt bland i Marseilles äldsta stadsdel, "Le Panier". Här finns en snitslad bana med en röd linje marken som man kan följa och informationsskyltar vid monument och sevärdheter. Vi gick bland annat förbi något som såg ut som något sorts stadshus där det var algeriskt bröllop med trummor och massor med fina kläder och ett brudpar som åkte iväg i en vit Hummer limousin. Alla bröllopsgästernas bilar som stod i närheten hade fått fina rosa rosetter på sig.

För övrigt kan vi berätta att vi hittills känt oss väldigt välkomna överallt. Både i Verona och hittills i Provence har det flaggats med svenska flaggor... eller ja, det ser i alla fall ut som svenska flaggor som har prytt fasader, gatskyltar och taxibilar. I början trodde vi självklart att det var för vår skull ;o), eller möjligtvis för något mer officiellt svenskt besök, men vi började efter ett tag misstänka att det helt enkelt var någon sorts lokal stads/regionsflagga. Idag här i Marseille har detta plötsligt ändrats och istället har det börjat flaggas med finska flaggor istället...

Read more...

[Too-lohn]

Dagen började med en trevlig frukost ute i Villa de Lorgues trädgård. Claudie som äger stället dukade fram en massa gott och vi njöt länge av frukosten medan vi pratade med några andra av gästerna.

Målet för dagen var att ta sig ner mot kusten och Toulon. Vägen dit kantades av vingårder och vi passade på att svänga förbi Domaine de l'Estello (http://www.lestello.com/). Där liksom i övriga Provence var vinskörden i full gång och vin-skördetröskan jobbade på för fullt.

Domaine de l'Estello har cirka 21 Hektar vinodlingar och producerar ca 70'000 flaskor per år. De gör rött, vitt och rosévin. När vi förklarade att vi inte kunde så mycket om vin såg de väldigt förvånade och frågande ut...

Efter bara ett par felaktiga svängar i Toulon råkade vi av misstag hamna rakt in i ett parkeringshus, som till vår lycka visade sig ligga granne med vårt hotell. Eftermiddagen har vi spenderat med att gå runt lite på stan och nere i hamnen. Liksom i Cannes finns här ett par riktigt groteskt stora båtar. Kvarten runt Hotellet ser precis ut som i Lady och Lufsen, med tvätten som hänger på tork utanför fönstren. Vi kan meddela att vi också har hittat en borttappad finlandsfärja. Den finns att återfå mot beskrivning i Tolouns hamn. Vårt hotell ligger mitt i stan, ett par kvarter från standpromenaden i hamnen och granne med det stora köpcentret Mayol. Provence är rosévinets hemland. Det kunde man bland annat se i Mayols jättestora mataffär, där en enda lång hylla tillägnats bara roséviner. Jag trodde nog inte att det fanns så många sorters roséviner...

I köpcentret hittade Annika även en jättestor nalle som sa att den hemskt gärna ville följa med oss hem. Jonatan var dock väldigt hård och sa bestämt ifrån att det fick den inte. Den blev väldigt ledsen och får nu istället spendera natten i mörkret inne i köpcentret. Stackars nallen.

Read more...

...och vägen svängde!

Efter frukost begav vi oss några mil in landet (=uppför bergen) och mot Grasse. Grasse är parfymens hemstad och här finns det hela 14 olika parfymtillverkare. Vi passade på att besöka en av dem, Fragonard (http://www.fragonard.fr/). Där gick vi på en guidad visning i deras tillverkningslokaler, fick de olika momenten i parfymtillverkningen beskrivna för oss och lärde oss om de olika parfymsorter som finns. Den guidade turen slutade i den obligatoriska shoppen.

Efter det begav vi oss längre upp i bergen till Saint Cezaire för att besöka några fantastiska grottor. Grottorna var fina, men vi fick upplevde en del språkproblem när vi skulle besätta lunch. Jonatans mat visade sig inte vara riktigt det vi trodde. Jonatans lunch var tyvärr allt annat än ätlig. Vi vet ännu inte vad det var för mat, tror att det hette "Ondoilette", men vi misstänker starkt någon sorts inälvsmat.

Efter grottbesöket stälde vi in GPS:en på snabbaste vägen till den lilla byn Lorgues. Det visade sig efter tag att den vägen GPS:en trodde var snabbast besod av Europas kurvigase och brantaste väg, upp och ner för bergsluttningarna. Till slut kom vi i alla fall fram till Lorgues och ett fantastisk Bed & Breakfast som heter "Villa de Lorgues" (http://www.villadelorgues.com/). Denna gulliga lilla stad och detta mysiga Bed & Breakfast kan varmt rekommenderas!

Dagen avslutades med en riktigt god middag på en av stadens restauranger.

Read more...

En betraktelse av samtiden

Idag vaknade vi i en trevlig lägenhet i albenga. Utsikten var mycket bättre i dagsljus, det som såg ut som en val på natten visade sig vara en ö. Efter god frukost och en promenad på stranden gav vi oss av utan min toblerone som låg kvar i kylen. :-/. Vi skulle till Monaco och kolla läget. Bilen betedde sig föredömligt och vi kom fram till Monaco. Backarna Var rejält branta och kurviga att ta sig nerför.

Tyvärr visade Monaco sig vara omöjligt att parkera i. Vi fick även sitta i lite bilkö inne på en smågata. Efter någon timme utan parkeringsplats gjorde vi som militären och gav inte upp men gjorde helt om och fortsatte framåt mot Cannes. Svettiga hungriga och lite trötta lyckades vi köra raka vägen till hotellet mitt i stan som det gick att stanna precis utanför. Vi fick sedan parkeringsplats i deras garage och golfen fick åka hiss ner i garaget, det gillade den.

Vi strosade resten av dagen runt i cannes och fick god mat i oss. Annika klarade av lite shopping också. Cannes är över förväntan. Fina ljus och lagom varmt med god mat och trevliga människor.

ps. Jonatan har komponerat detta inlägg och önskat den fantasifulla titeln //Annika

Read more...

On the road again

Vårt av försäkringsbolaget tilldelade hotell visade sig faktiskt vara över förväntan. Sägarna var helt och okej och likaså frukosten. På väg ner till frukosten mötte mycket "välklädd" kille i 25-30 årsåldern. Dvs inte välklädd i form av kostym, utan med skottsäker väst och automatvapen modell större. Väl nere i frukostmatsalen hittade vi ett tiotal till välklädda "unga gossar". Just som vi slagit oss ner kom en av dem bärandes på ammunitionslådan och ställde ner den på bordet. Det visade sig att vi delat hotell med första bridagaden av den italienska säkerhetspolisens Carabinieris mobila enhet. Förmodligen har vi alltså just spenderat den säkraste natten vi någonsin kommer att ha i hela våra liv...

Eftersom försäkringsbolagsgubben kört ut oss i "vildmarken" utanför Verona var det efter frukost dags att ta itu med uppgiften att ta oss tillbaka till stan. Vi tyckte att buss kändes som ett bra alternativ och lyckades hitta en busshållsplats där det eventuellt skulle gå en buss någon gång in mot Verona. Italienska busstidtabeller är inte särskilt lättlästa och definitivt inte specielt logiska. Till vår stora lycka kom det dock en buss inom 10 minuter som det faktiskt stod Verona på. Efter att ha gjort oss till ovän med en ovanligt sur busschafför genom att vi dels inte förstod italienska och dels genom att inte betala med jämna pengar kom vi i alla fall iväg.

Efter lite sight-seeing i Veronas förorter plingade vi och tog oss av bussen. Det visade sig dock att vi klev av LITE för tidigt och fick släpa våra tunga väskor genom halva stan till stationen dör vi skulle låsa in dem. Efter att ha lämnat in väskorna till en ännu surare gubbe på stationen begav vi oss av åter i rikting mot Veronas centrum (Fråga: Varför har man en 1 meter hög disk vid en baggageinlämning som väskorna måste baxas över...?)

På väg in till stan passade vi på att ringa till bilverkstan och höra hur det gått med bilen. Föga förvånande hade de inte ännu börjat titta på den. De bad oss istället på bästa italienska manér att återkomma om 2 timmar.

Under vår påtvingade sight-seeing dag i Verona såg vi stadens två huvudattraktioner: Den gamla romerska arenan och Julias balkong. Eller i alla fall det som hävdas vara Julias balkong. Oavsett om det är sant eller inte så var det vi och tusentals andra turister som tittade upp mot balkongen, brände av ett par fotoblixtar innan vi begav oss vidare.

För oss ledde den vidare färden till en restaurang och itaiensk pizza för att försöka lugna den något irriterade stämningen som för tillfället rådde. Efter lite mat ännu ett samtal till bilverkstaden (med beskedet "ring om två timmar...") beslutade vi oss för att vi skulle ta oss till bilverkstaden och sätta oss där tills de tittade på vår bil. Vi begav oss således tillbaka mot centralstationen och hämtade våra väskor. Vi började inse att vi inte skulle hinna till vprt förbokade hotell och ringde och avbokade detta. Eftersom vi inte hade en aning om vilken buss som skulle kunna tänka ta oss i rätt riktning och inte hade lust att bli utskjutsade till någon förort av någon taxichaffis tog vi saken i egna händer (fötter) och började traska i riktning mot verkstaden. På väg ut ringde faktiskt verkstan och att de tittat på bilen och kommit fram till att den var trasig och behövde lagas. De visste inte vad det skulle kosta

och höll på att undersöka på reservdelarna överhuvudtaget fanns i Italien. I bästa fall skulle det ta 3 dagar(!) och de skulle återkomma med pris i morgonbitti. Tre dagar till i Verona var inte precis vad vi kände för, så vi föreslog en provisorisk lösning, ringde en bilmek vi känner hemma och frågade vad han tyckte att man skulle göra. När han på sin brutna svenska förstod att vi befann oss i Italien och inte kunde bärha bilen till honom, röstade han på den provisoriska lösningen och sa att han lätt skulle kunna fixa det åt oss när vi kom hem.

När vi 10 minuter senare kom till verkstan gjorde de som vi ville, vi betalade dem €90 för beväret och vi var därifrån på mindre än 10 minuter. Tänk om de kunnat göra detta ett och ett halvt dygn tidigare!

Den trycka semesterstämningen släppte genast och vi körde ut på världens finaste motorvägssystem. Nya fina och breda tullbelaga motorvägar. På väg sydväst mot medelhavskusten. På vägen lyckades vi luska reda på ett hotell några mil från franskagränsen. De sista 20 milen ner mot kusten slingrade sig mellan bergen och in och ut i hundratals tunlar. Skulle tro att det i dagsljus måste vara en av välrden vackraste motorvägar. Efter en 20 mils kontant nedförsbacke kom vi fram till Albenga och Residence Solo. Santa Monica Bay, släng dig i väggen. För alla som har sätt någon form av amerikans såpa som utspelar sig i Kalifornien kan nog tänka sig precis hur det ser ut. Vi sitter just nu på balkongen, lyssnar på vpgorna och och tittar ut över medelhavet som befinner sig 50 meter bort. Är det inte härligt med semester så säg :)

Read more...

En konstig semester

Efter en god natts sömn i DB Autozugs sovkupé vaknade vi mitt i österrikiska alperna och till något av det vackraste som måste finnas i naturväg. Höga bergssluttningar, djupa trädbeväxta dalar och slingrande vägar och fantasifulla broar över de djupa klyftorna.

Strax efter att vi passerat italienska gränsen vi Brenner/Brennero fick vi vår frukost serverad. Snyggare frukostutsikt än den som passerade utanför vårt kupéfönster får man leta efter.

Vid elvatiden anlände vi till stationen i Verona och det var dags att lasta av bilarna från tåget. Allt gick alldeles utmärkt förutom att vår handbroms hade fastnat. Och för alla som någonsin försökt köra en bil med handbromsen i, vet mycket väl att det inte är någon höjdare...

Efter ett antal samtal fram och tillbaka till vårt försäkringsbolag lyckades vi till slut få tag i en bärgare som drog oss till närmaste verkstad. Självklart hade verkstaden inte tid att ta hand om vår bil under dagen, så det var bara till att snällt lämna den där, lasta ur alla väskor och påbörja arbetet med att återigen få tag i försäkringsbolaget och få dem att fixa boende åt oss för natten. Nu är det nog så att i princip alla andra europeiska länder bör detta gå att lösa relativt problemfritt. Men, nu råkar vi befinna oss i Italien, och som vårt försäkringsbolag mycket vänligt uttryckte det, så i Italien kan det nog tyvärr ta tid. Ca 4 timmar och 10 telefonsamtal senare verkade det dock faktiskt som att försäkringsbolagets italienska motsvarighet skaffat fram ett hotellrum till oss. De skulle till och med komma och plocka upp oss och köra oss till hotellet. De skulle komma om 10 minuter. En timme senare dök de upp. Eller rättare sagt en gubbe som körde som en biltjuv och vars engelska ordföråt bestod av ca 3 ord.

I vår enfald hade vi trott, att när vi blev meddelade att de nu fått tag i ett hotellrum åt oss, så skulle det faktiskt finnas ett. Men, det visade sig att vår biltur gick ut på att köra runt till olika hotell (det ena värre än det andra) för att hitta ett som hade lediga rum.

Slut slut kom vi till ett hotell som i alla från utsidan såg riktigt bra ut. Dock med den lilla nackdelen att vi nu inte längre befann oss i Verona utan i någon närliggande diffus by. Hotellet hade till vår stora lycka lediga rum, vår "taxichaufför" dumpde oss och begav sig hemmåt. Vi fick ett rikigt trevligt rum och hotellet råkade ligga granne med en helt fantastisk italiensk fiskrestaurang.

En dusch och en lång och god middag senare känner vi oss faktiskt som människor igen och uppgivenheten börjar ge vika.

Vi hoppas nu på att bilen ska gå att fixa under morgondagen och att vi ska komma iväg mot Frankrike till slut i alla fall. Verona är väl en helt okej stad, trots det något dåliga första intrycket... men det kan ju bli lite tråkigt att spendera hela semestern här. Bilen tycker för lvrigt att det är en konstig bilsemester det här. Först fick den åka jättelångt på ett biltåg. Sen fick detn åka lite kortare på bärgningsbilens flak. Den undrar när det är dags att den ska få åka lite för egen maskin :)

Read more...

Resan börjar

Dagen började med en något hastig färd mot färjeterminalen i Helsingborg där M/S Hamlet tog oss över sundet till Helsingör.

20 minuter senare fortsatte färden söderut på den danska sidan i strålande solsken. Efter lite överväganden om risken för att precis missa en färja i Rödby, beslutade vi oss för att ta oss ner mot Tyskland genom att ta vägen över Stora Bält och Fyn istället. För Annika som har lite av en "bro-fettishism" så visade sig detta vara ett lyckodrag. Lyrisk över den vackra stora bältbron förbrukades nog halva lagringsutrymmet på kamerans minneskort.

Ett par timmar och 3 kisspauser senare gick den lagstadgade hastigheten på motorvägen ner till 50 km/h och vips så var vi i Tyskland, utan minsta tillstymmelse till gränskontroll.

Strax söder om tyska gränsen stannade vi till vi ett köpcenter för att proviantera och få tag på lite lunch. Mataffären ifråga (som för övrigt var en typisk "gränsaffär") hade dock inte så mycket mer att erbjuda än billig sprit, tonvis med godis och colaburkar i 78-pack. Vi som hade hoppats på att prooviantera bland annat lite middag att ha på tåget gick bet.

Motorvägen vidare söderut mot Hamburg flöt på bra i klassisk autobahnfart. Dvs det flöt på bra tills det tog totalt tvärstopp. Efter att hjälpligt ha försökt tyda den tyska trafikrapporten insåg vi att det enda alternativet var att försöka ta oss runt det hela. Snabbt och lustigt kastade vi oss av på första bästa avfart och försökte navigera genom en stad, vars detaljrikedom bestod av en 10-öringsstor fläck på vår europakarta. Men nöden har intgen lag, och att sitta fast stillastående på motorvägen 10 mil från tågstationen i Hamburg-Altona kändes inte riktigt okej...

Vi lyckades trots allt mot alla odds och med hjälp av lika delar tur och skicklighet att följa efter den strida strömmen av bilar genom staden, för att sedan kunna ta oss upp igen på motorvägen söder om olyckan

Väl uppe på motorvägen lugnade vi åter igen ner oss, pulsen återgick till det normala och stressnivån skönk markant. Färden fortsatte därefter i normal takt ner mot Hamburg. Några avfarter, dvs ca 11 km före vårt mål i Hamburg-Altona tog det återigen tvärstopp. Och den här gången var det verkligen tvärstopp. Med 20 minuter kvar till inchekning vid tågstationen chansade vi återigen och vek av från motorvägen, hittade till vår stora lycka en vägskylt som pekade mot "Altona". 5 minuter senare checkade vi in bilen på DB Autozug stationen vid Hamburg-Altona. Bilen skulle nu få åka ut på äventyr! Det var dags att köra på det s.k. biltåget som skulle ta både oss och bilen till Verona i Italien.

Read more...

En bra start

Sent sent i går kväll kom vi fram. Trötta och med begynnande träsmak i rumpan efter att ha kört non-stop från Stockholm anlände vi till Helsingborg för att hälsa på våra vänner Katarina och Magnus och "inspektera" deras nya lägenhet. Om den fick godkänt? Mer än väl!

Nu har semestern börjat. Och den började exemplariskt. Sovmorgon, brunch och två uppsättningar morgontidningar.
Promenad sakta mak genom stan, ner till Norra hamnen och och norrut längs med vattnet. Ett par timmar i solen på träbryggorna vid Gröning och sen dags för fika igen. Man skulle nog kunna vänja sig vid det här med att ha semester.

Som lite övning inför alla fina båter som enligt ryktena ska finnas i hamarna i gott och väl alla städer längs med riviäran passade vi på att beundra de båtar som för tillfället ankrat längs med kajen i Norra hamnen.

Read more...

Bättre för sent än aldrig

Ingen ska väl kunna anklaga oss för att vara ute i god tid i alla fall. Men, nu bär det av i alla fall. Bara 4 timmar efter tidsplanen :)

Read more...

Dan före dan

Färdigpackad? Nej!

Man skulle kunna uttrycka det som att jag inte ens har börjat... och nu är jag så trött så nu orkar jag inte börja. Jaja, det får väl tas hand om i morgon. Bättre att sova istället, så att man orkar ta itu med den sista arbetsdagen. Måste säga att jag idag kännt en stark begynnande sk. PVS, "pre-vacation stress". Hoppas jag hinner göra allt som ska göras imorgon och att det inte blir alltför sent innan vi kommer iväg!

ps. Klockan är 22:05 och det är 21 grader i Nice just nu... Det är nice!

Read more...

Dan före dan före dan

Nu är det inte långt kvar. På fredag ger vi oss av. Lämnar det allt mer höstlika Sverige och beger oss ner mot provence och den franska riviäran. Följ med!

Read more...